Carl Åke Hansson har vunnit två ståtliga klockor. De var båda vandringspris över fem år på Tvåmilen. ”När jag tog den första klockan vann jag tre år i rad. Det var hårdare att erövra den andra.

Carl Åke Hansson har vunnit två ståtliga klockor. De var båda vandringspris över fem år på Tvåmilen. ”När jag tog den första klockan vann jag tre år i rad. Det var hårdare att erövra den andra." Foto: Johan W Jönsson

Hansson firar 90 med öppet hus

Orienteraren från Ränneslöv jubilerar

RÄNNESLÖV. Han har varit med i landslaget och prisats med den högsta utmärkelsen inom svensk idrott. Nu fyller orienteringslegendaren Carl Åke Hansson från Ränneslöv 90 år. – I skogen var jag bra!, säger den vitale jubilaren.

Av
Johan Wilmarstrand Jönsson

Hansson är ett välkänt ansikte i idrottskretsar. Mångårig orienterare, ledare och banläggare i Laholms IF. 25 år i Hallands orienteringsförbunds styrelse, varav 15 som ordförande, och kartritare även till professionen.

Carl Åke började orientera 1947. Första tävlingen blev Laholms Tidnings och Laholms IF:s samarrangerade Propagandaorienteringen i Skönhult, Hishult.

– Min bror Olle, som var betydligt äldre än mig, hade orienterat en del i det militära. Jag såg en annons i tidningen om tävlingen och blev intresserad, säger Hansson och fortsätter:

– LIF arrangerade en orienteringskväll som jag gick på och jag skaffade boken ”Vår svenska skogssport” där jag bedrev självstudier. Jag köpte också en gammal kompass för att se att det jag gjorde stämde.

25 stycken sprang nybörjarklassen i Propagandaorienteringen. Fyra av dem blev sedan mycket aktiva i Laholms IF OK: Hasse Ottosson, Gunvor Ottosson och Mary Ottosson, utöver Carl Åke.

– Vi fastnade i orienteringen. På Sofiero bodde många orienterare: Sven-Åke Nilé, Ivar Bengtsson, Gösta Karlsson och Henry Svensson. Gamleby med Anton Jönsson och bröderna Alf och Walfrid Göransson var ett annat starkt orienteringsfäste i Laholm.

Hansson fick finna sin egen väg in i sporten.

– Det dumma var att ingen drog med mig på nästa träning eller tävling. Men 1948 ringde jag och anmälde mig till en ny tävling som Halmstad OK arrangerade i Johansfors. Jag gick med i LIF, och så småningom gick det ganska bra…

Utmaningen med orientering var det som lockade.

– Jag gjorde några fotbollsmatcher för Ränneslövs GIF, men kände snabbt att en sport där man var beroende av att de andra tränade inte var något för mig.

– Jag var med lite i friidrotten också och gjorde några terränglopp. Men har man väl börjat orientera är det svårt att motivera sig att bara springa.

– Jag skulle aldrig stå ut med att springa 25 kilometer på landsväg, men i skogen har det gått bra trots att det är mycket jobbigare. Man ska alltid någonstans, inte bara till ett mål.

Carl Åke Hansson i aktion på orienteringsbanan.

Carl Åke Hansson i aktion på orienteringsbanan. Foto: privat

1956, 1957 och 1958 var Hanssons bästa år som orienterare. Han har två SM–brons och landskamper på meritlistan. 1958 slutade han SM-trea på en bana över 17,5 kilometer.

– Då tyckte jag att det gick trögt mot slutet. På målrakan fick jag kämpa mig framåt. När jag kom i mål fick jag reda på att de flesta hade vandrat in i mål. Jag blev trea på 2.20. Segertiden var 2.17. Den banan var i längsta laget.

Året innan borde Carl Åke blivit svensk mästare.

– Det var för jävligt egentligen. Det var natt-SM i utkanterna av Borås. Vi skulle över Viskan. Det stod i instruktionerna att det var en bro, men det var en kraftverksdamm.

– Jag hittade kraftverksdammen men vågade inte springa över och fortsatte uppströms. Det kostade mig ett SM-guld.

– Det har Carl Åke aldrig riktigt kunna släppa, säger hustrun Ingrid.

– Nej, det kommer jag aldrig riktigt över, fyller Carl Åke i.

– Walfrid (Göransson) hade hört på radio att jag ledde med två minuter. Han hade inte kunnat sova på hela natten… Jag blev trea, 1.55 efter vinnaren, fortsätter han.

1956 var Carl Åke med och vann en landskamp mot Danmark på Jylland.

– Det var det sydsvenska landslaget så att vi inte skulle bli allt för överlägsna. Det var första gången vi sprang med en ”kurvkarta”. 1958 var jag med det riktiga landslaget i en landskamp mot Norge i Bergslagen.

– I skogen var jag bra. Jag flöt fram alldeles rakt. När det var nattorientering syntes det att det var jag som kom. Min lampa rörde sig inte så mycket upp och ner. Det sparade jag kraft på.

Han hade en stor inre motor.

– I efterhand har jag fått reda på att jag tränade lite i förhållande till hur bra jag faktiskt var. De andra elitlöparna tränade två pass om dagen. Jag var glad om jag fick tränat fyra pass i veckan och på vintern sprang jag inte alls från början i november till annandag jul. Men det gick ju bra ändå.

Orientering är en sport man kan hålla på med högt upp i åren.

– Du kan utan vidare vara riktigt bra upp till 40-årsåldern. Allt handlar om motivation när det är löpning i skogen med karta och kompass.

På veteran-SM finns klasser från 35 år upp till 100. Carl Åke har ett veteran-SM-guld.

– Jag orienterade ända fram till att jag blev tvungen att sluta för några år sedan. Jag vaknade en morgon och allt fladdrade. Jag blev hämtad av ambulans och undersökt. De hittade inget fel på mig, men man misstänker att det hände något med balanssinnet.

– Efter det tappade jag förmågan att röra mig och springa i skogen. Nu har jag en svullen vänsterfot också och går till och med illa. Det blir så när man blir gammal.

Tillsammans med hustrun Ingrid har Carl Åke lagt många timmars ideellt arbete för LIF OK bakom sig.

– Jag har bland annat lagt otaliga banor. Jag har varit med hittills, men jag är lite för frusen och rör mig dåligt så nu känner jag att jag har gjort mitt.

Tillsammans med Ingrid, lärare till yrket, och andra klubbkamrater anordnade Carl Åke skolorientering under många år.

När Carl Åke Hansson fyllde 50 år fick han en bronsfigur av klubbkamraten Gunnar Knutsson. ”Han jobbade på Lagaverken och var egentligen elektriker. Men han var duktig på att svetsa också.

När Carl Åke Hansson fyllde 50 år fick han en bronsfigur av klubbkamraten Gunnar Knutsson. ”Han jobbade på Lagaverken och var egentligen elektriker. Men han var duktig på att svetsa också." Foto: Johan W Jönsson

Vad är tjusningen med orientering?

– Det är så mycket vägval hela tiden. Större vägval och detaljvägval – ska jag gå höger eller vänster om träden? Man måste veta var man är. Missar man har man slarvat. Känslan att ta en svår kontroll är fantastisk.

Döttrarna Elisabeth och Helena har också orienterat.

– Elisabeth har ett silver från natt-SM och har vunnit Tiomila. Hon är fortfarande aktiv. Helena hade fina förutsättningar. Hon hade en fint löpsteg och hade kunnat bli riktigt bra, men hon började med hästar istället.

Carl Åke förenade nytta med nöje när han började jobba som kartritare i det egna företaget.

– Det var en passion jag hade. När jag började utgick man från de gamla ekonomiska kartorna. Men jag började om och byggde upp allt från början.

Utöver de 90 åren firar även Carl Åke och Ingrid 55 år som gifta. De träffades 1958 och flyttade in i Västergård 6 i Ränneslöv 1960. Carl Åke är uppväxt på lantbruket rakt över vägen.

– Min faster och hennes mamma byggde huset vi bor i 1914. Pappa tog över det 1950.

Tomten till Västergård är på hela 4000 kvadratmeter. Där ryms väl ett stort partytält dit Carl Åke bjuder de som vill komma och gratulera på bemärkelsedagen på öppet hus.

– Vi får väl se om det kommer någon. Jag vill inte ha några presenter men om någon vill berätta en liten anekdot får de gärna göra det. Jag kommer ha en klocka man kan plinga i.

– Vad ska jag med mer saker till? Jag har allt jag behöver, säger orienteringslegendaren Carl Åke Hansson.

Lite om Carl Åke Hansson

Familj: husrun Ingrid, döttrarna Elisabeth och Helena med familjer

Från: Ränneslöv

Bor: Ränneslöv

Yrke: tidigare kartritare

Klubb: Laholms IF OK

Aktuell: fyllde 90 år den 13 september

Publicerad 15 September 2019 00:00